om evig kärlek och begränsat liv

Det finaste jag vet är kärlek. Och ja, ni kan säga att jag är väldigt naiv och oerfaren som tror så starkt på kärlek, varsågoda. Men jag tror inte att jag är det.
Det finns två stycken, som träffades när hon var fjorton fladdrande år, och han var sjutton. Och sedan dess har det varit de två mot världen. Sedan dess har det inte funnits någon annan.
Hon dog igår. Och fram tills nu, alla dessa sextiosex åren, har han aldrig lämnat hennes sida, hon har aldrig lämnat hans. Den där extremt starka kärleken, den där som kan få en människa att falla handlöst, att älska en människa så mycket att man på sextiosex år inte slutar älska. Det tycker jag är så himlahimla fint.
Farmor blev sjuk när jag var typ två och jag minns henne inte som något mer än en förvirrad tant, har aldrig lärt känna henne på riktigt, jag har bara känt sjukdomen. Det enda minne jag har från när hon var frisk är ett svagtsvagtsvagt minne, (ett sånt det-kanske-är-en-dröm-det-kanske-är-ett-minne-det-kanske-är-en-efterkonstruktion-minne) av att hon sjöng för mig när jag slumrade i vagnen (lilla tummelisa/tappat har sin sko/långt långt bort i skogen/just där trollna bor). Det är sorgligt att vi aldrig fick lära känna varandra, för hon ville så hemskt gärna ha barnbarn, och jag vill hemskt gärna ha en farmor.
Hon blev senil och konstig och till slut (efter att ha försvunnit i skogen och tappat sin sko och kanske kommit till trollna, vad vet jag?) så kom hon in på hemmet.
Och varje dag hälsade farfar på. Varje dag, fattar ni? Några få dagar när han inte var hemma blev det inget besök. Annars, varje dag. Åh, tänk så mycket de upplevt tillsammans. Tänk så mycket farmor det måste finnas i farfars kropp. I hans hjärta.
Det där tycker jag är det finaste som finns. Och det är fint trots att farmor somnade in igårkväll. Jag vill bara trasas sönder för farfars skull, för den smärta han måste känna (fast hon egentligen varit borta i flera år). Jag hoppas han klarar det. Jag har alltid tänkt: När farmor dör kommer farfar inte orka. (men han måste orka).
(farfar gör tvåhundra sit-ups varje morgon och jobbar i skogen hela dagen och han är den starkaste jag vet, och hans äldsta dotter dog när hon var typ tjugo, han är den starkaste jag vet, han kommer klara det här.)
Elsie och Lennart är något av det finaste jag vet.
(Vila i frid Farmor)

som denna låten fast snälla nej