no time to search the world around, 'cause you know where i'll be found, when i come around

Kan tyvärr inte ge er något bättre än mobilbilder från den där underbara dagen. kan absolut inte förmedla magin. vi köade i fem timmar, väntade i ytterligare två och sedan hoppade vi och dansade vi och sjöng vi och skrek vi och skrattade vi och lyfte händerna mot himmelen i tre-fyra timmar (vet inte ens) med bara fyra pers framför, tre meter ifrån dem. och det spelade liksom ingen roll att vi hade ståttköathoppat utan mer mat än en halv baguette i elva timmar när busschauffören släppte av oss på okänd plats i Köpenhamn. för vi gick på adrenalin och lycka som var upp till skyarna. och jag tror jag log i princip hela vägen hem.

Green Day och All Time Low, om någon inte ser det från bilderna. De var så mirakulöst bra. Tillexempel: att få hoppa och skriksjunga med gråtdarr på rösten till Weightless som räddade hela mitt vinterhalvår när allt kändes meningslöst, med textraderna i refrängen (särksilt maybe it's not my weekend, but it's gonna be my year). Tillexempel: när hela publiken sjöng Boulevard of broken Dreams och Billie knappt sjöng alls utan bara log och riktade micken mot oss, och när han sedan lade sig ner på scenen och bugade. Tillexempel: Basket Case, min favorit. Tillexempel: när alla plötsligt sjöng Always look on the Bright side of Life bara för att ja, det är så härliga de är.  Åh herregud. En av de bästa kvällarna i mitt liv.

(p.s. bilden längst upp till höger är emmas).

puzz