people are like songs, i swear. some found you as a child, and still they're always there. a boy i once knew was 'anarchy in the uk'; burned out too quickly but in such a beautiful way.

Innan Heddas pappa dog brukade Heddas mamma mest intressera sig för jobb, aktier och pioner. Kanske lite om matlagning och korsord och sjuttiotalsmusik och ibland inredning och naturprogram på tv.

Men efter pappas bortgång och Ludvigs sönderfall var det som att hon förändrades. Vilket hon säkert gjorde, och det var säkert inget konstigt. Vilken psykolog som helst skulle antagligen säga att det var en helt naturlig reaktion på att få hela sitt liv krossat. Men Hedda förundrades och förfärades och undrade ändå över förändringen. Mamma blev plötsligt intresserad av underlig konst och sextiotalsmusik och motorcyklar och inte ett dugg intresserad av aktier eller korsord eller inredning. Hon blev väl svart och svår fyrtionio år. För plötsligt hade hon trampat och klippt och slitit sönder alla pioner och plötsligt satte hon istället violer och ljuslila rosor i hela trädgården. Pappas favoritblommor. Inte en enda annan blomma fick komma in. Bara violer och ljuslila rosor (och äppelträden fick vara kvar, för där hade ju pappas händer varit så många gånger, de hade plockat och beskurit och pekat och smekt och mamma förmådde sig väl inte att skrapa bort dess närvaro från stammen)(kanske hoppades hon på några få pappaceller som kanske hade stannat kvar och som hon kan sprida över sitt tårvåta ansikte i de kalla nätterna)(För Hedda har sett henne stå där ute vid äppelträden och gråta och smeka stammen, hon har sett henne gå omkring i trädgården och lukta på de ljuslila rosorna och hon har sett henne sjunka ner på de mördade pionerna och begrava ansiktet i händerna)(mamma tror inte att Hedda har sett, men det har hon gjort)(Hon har sett så jävla mycket).Ibland får Hedda lust att ta häcksaxen och gå ut och bara klippaklippaklippa ner alla jävla ljuslila rosor och alla jävla sköra violer för det gör alldeles för ont att se dem där ibland. Det är som att mamma försöker hålla kvar en bit av pappas själ där i trädgården och den förtrollande doften blir bara kväljande och den skira skönheten bara mördande. Det blir så svårt att andas där ibland när det känns som att pappa är överallt runtomkring henne men ändå ingenstans i hela världen, och det blir en paradoxal implosion i bröstet som sprider sig genom hela kroppen och nästan förlamar henne. Det blir för jobbigt för det känns som att han är så nära, men så är han ändå så
ogreppbart långt bort.

.... och detta är en liten ganska slumpad del av mah project, guys. tänkte mest ge er det, och säga att spyken är finfint och det känns himla bra. är massvis med excited och taggad och orolig för resten av gymnasietiden, precis som det ska vara.

Hello Saferide – I Wonder Who Is Like This One

Jättestor kram!