syren/drömmar/mål

tänker såhär: ni får berätta om era drömmar, era framtidsplaner, era mål. saker ni önskar och hoppas.
så har jag något fint att läsa när jag kommer hem från usa.

goskram

när augustis upplösningsfas övergår i septembers andetag

och himmelen är ett litet monster
som sprider ammunition
över septembervärlden
som blåst bort augustivärlden
likt en andetagsrök vid
horisonten.

och himmelen är ett litet
cumulusmonster som
kastar ammunition likt
pärlor omkring sig.

(när augustis upplösningsfas
övergår i septembers andetag).

(förlåt att det var så länge sedan. spyken är awesome, och hösten är gosig, och jag hoppas allt är bra med er)

äpplekyss

people are like songs, i swear. some found you as a child, and still they're always there. a boy i once knew was 'anarchy in the uk'; burned out too quickly but in such a beautiful way.

Innan Heddas pappa dog brukade Heddas mamma mest intressera sig för jobb, aktier och pioner. Kanske lite om matlagning och korsord och sjuttiotalsmusik och ibland inredning och naturprogram på tv.

Men efter pappas bortgång och Ludvigs sönderfall var det som att hon förändrades. Vilket hon säkert gjorde, och det var säkert inget konstigt. Vilken psykolog som helst skulle antagligen säga att det var en helt naturlig reaktion på att få hela sitt liv krossat. Men Hedda förundrades och förfärades och undrade ändå över förändringen. Mamma blev plötsligt intresserad av underlig konst och sextiotalsmusik och motorcyklar och inte ett dugg intresserad av aktier eller korsord eller inredning. Hon blev väl svart och svår fyrtionio år. För plötsligt hade hon trampat och klippt och slitit sönder alla pioner och plötsligt satte hon istället violer och ljuslila rosor i hela trädgården. Pappas favoritblommor. Inte en enda annan blomma fick komma in. Bara violer och ljuslila rosor (och äppelträden fick vara kvar, för där hade ju pappas händer varit så många gånger, de hade plockat och beskurit och pekat och smekt och mamma förmådde sig väl inte att skrapa bort dess närvaro från stammen)(kanske hoppades hon på några få pappaceller som kanske hade stannat kvar och som hon kan sprida över sitt tårvåta ansikte i de kalla nätterna)(För Hedda har sett henne stå där ute vid äppelträden och gråta och smeka stammen, hon har sett henne gå omkring i trädgården och lukta på de ljuslila rosorna och hon har sett henne sjunka ner på de mördade pionerna och begrava ansiktet i händerna)(mamma tror inte att Hedda har sett, men det har hon gjort)(Hon har sett så jävla mycket).Ibland får Hedda lust att ta häcksaxen och gå ut och bara klippaklippaklippa ner alla jävla ljuslila rosor och alla jävla sköra violer för det gör alldeles för ont att se dem där ibland. Det är som att mamma försöker hålla kvar en bit av pappas själ där i trädgården och den förtrollande doften blir bara kväljande och den skira skönheten bara mördande. Det blir så svårt att andas där ibland när det känns som att pappa är överallt runtomkring henne men ändå ingenstans i hela världen, och det blir en paradoxal implosion i bröstet som sprider sig genom hela kroppen och nästan förlamar henne. Det blir för jobbigt för det känns som att han är så nära, men så är han ändå så
ogreppbart långt bort.

.... och detta är en liten ganska slumpad del av mah project, guys. tänkte mest ge er det, och säga att spyken är finfint och det känns himla bra. är massvis med excited och taggad och orolig för resten av gymnasietiden, precis som det ska vara.

Hello Saferide – I Wonder Who Is Like This One

Jättestor kram!

det handlar om våren man är sexton.

 

Det är bara ens sextonde vår en gång i hela jävla livet. jag tänker väl såhär, att man måste ta vara på det. göra mycket. pricka av mycket från listor. och den är ju inte slut än (och det är mycket som borde stå med men som inte gör det, för jag har inte gjort det, och kommer troligen inte göra det heller våren jag är sexton), men vill ändå sammanfatta vad våren man är sexton litegranna bör handla om.

("Jag är sexton år, jag är platsen dom aldrig upptäckte")
Det handlar om att få magpirr av nyutslagna pastellfärger på träden och marken, att vakna till fågelsång och solsken och att sjunga med när håkan så bräckligt sjunger: "har ingen plats att kalla hem, i detta pissiga vårregn" och ena dagen tänka "fast vårregnet är inte så förödande, det är ju ganska vackert", och andra dagen tänka "precisprecisprecis". Det handlar om att korsa surgubbars tomter mitt i natten hand i hand och skratta så magen gör ont när man nått andra sidan, att sitta på tak och sjunga högt och falskt och diskutera killar och stjärnor och fyllefester, att gunga så högt som möjligt och luta sig bakåt så det känns som att åka karusell (under stjärnhimlar eller blåa himlar). Det handlar om att ha så himla många picknickar och så himla många skratt och så himla mycket plugg och skolstress. Det handlar om att bada första och andra och tredje dopp i havet, att åka på cykelutflykter, att vara social väldigt mycket och att vara så jävla modig. Det handlar om att bli kallad snygg och om att såra och om att känna sig ensam. Det handlar om att dansa fult och vilt till bra musik ensam eller med många andra, eller öva "The Routine" på tonårsrummet tillsammans, om att känna igen sig i musiktexter och tänka många djupa tankar om livet och tonåren och vetenskapen och naturen och rymden och antagligen mycket mer. Det handlar om att gråta på skoltoaletter och balkonger och i famnar, att vilja skrika högt men vara för feg för att revoltera, att hata allt och alla (inte bara pga pms). Det handlar om att lukta rök om kläderna för att man suttit runt en lägereld och druckit cider och pratat och skrattat hela natten. Det handlar om att längta till sommarlovet och till gymnasiet och mänsklig värme och till framtiden eller bara bort härifrån så mycket att man ibland tror man går sönder. Det handlar om att gå loppisrundor och ta fikor och träffa saknade vänner och skicka många brev och skriva fina lappar. Det handlar om att vråla "SKITSAMMA!" i fartvinden på en moppe klockan halv ett, och det handlar om att äta födelsedagsmiddagar. Det handlar om att snubbla och trilla och bjuda på sig själv, att räkna ned till så mycket, och att hata skolan och att älska skolan och att hata den igen. Det handlar om humörsvängningar och sommarstugebesök. Det handlar om obefintlig kärlek och dumma misstag, om sleepovers och för mycket tv-serier. Det handlar om att äta glass på lunchrasten och skolka (trots att det går mot ens principer) för att världen är så jävla fel. Det handlar om att skratta och gråta och känna så mycket, att skapa minnen och lära sig.

Det handlar om våren man är sexton.

(ps, vad säger ni? vad handlar våren man är sexton år om? eller våren man är tretton eller femton eller arton eller trettiosju. Vet ju inte hur gamla ni är. Men vad handlar det om? Är ganska nyfiken faktiskt.)

klart slut (puss).  

and if you were a kiss, i know i'd be a hug

Ni går omkring på den våta asfalten, med dimman virvlande runt er, och ambulanssirener någonstans långt bortifrån. Och plötsligt får ni syn på skylten, den där välbekanta skylten.
”Hur hamnade vi här?” fnissar du. Och du vet ju varför. För att benen automatiskt går ditåt. Hans också. Utan att tänka. Den handmålade texten börjar flagna, mintgröna färgflagor böjer sig utåt, som upprivna sårskorpor. Och ni går in på biblioteket, och han håller din hand, och den är litelite svettig, men det är okej, för det är ju han. Han hade kunnat göra vad som helst, och du hade ändå aldrig slutat falla för honom. Det är ju han.
Ni går sakta, tyst, mot det innersta hjärtat av biblioteket. Ni går i smala gångar mellan tunga bokhyllor som sträcker sig upp till taket, mot kristallkronorna. Du låter handen som inte förbinder era kroppar smeka mot bokpärmarna, fingertopparna undrar vad som döljer sig där inne. Vilka historier gömmer sig i de där konkreta sakerna?
Ni kommer fram till de nedsuttna sammetsfåtöljerna. Du släpper långsamt hans hand, låter fingrarna glida utför den, från handleden fram till långfingrets varma spets, och elektriciteten du alltid känner nära honom bultar likt ett extra hjärta i dig, pumpar runt blodet i dina ådror, ger dig näring och hopp och liv. Det gör dig så sårbar, men vet du vad? Det gör dig också så himla lycklig.
”Här” säger du, och pekar på den gamla korgstolen vars pastellfärgade dynor är utbytta mot blekrosa i sammet.
”Det var här jag såg dig första gången” du andas som om lungorna var fyllda av blöt, tung mossa, inser tyngden av dina ord. Tänk om du aldrig gått hit den där dagen. Om du aldrig tittat upp, mött hans förlamande blick. Tänk. Om. Och ditt hjärta värker i bröstet, som ett knivhugg, bara av tanken på ”om”. Han ler mot dig.
”Jag vet” han sätter sig i den, känner på den. ”Det är en bra fåtölj”. Du nickar.
”Den bästa”. Han får det där fundersamma uttrycket, den svaga rynkan mellan ögonbrynen, som en liten skåra i huden, som att det snart ska öppna sig och han ska släppa ut sin inre värld, låta den sippra ut till en liten pöl där på de mörkbruna träplankorna. Du vänder dig om mot bokhyllan. Engelska deckare. Din vänstra hand känner på titlarna som står inpräntade på böckernas ryggar. Undrar vad de vill visa, vad de vill berätta.
”Jag läste tomtar och troll” säger du sedan. ”och du med”.
”Nej” inflikar han, ”jag låtsades bara”
”Jag vet. För att kunna kika på mig” du rodnar och böjer ner huvudet lite. Ett leende sprider sig på dina läppar. Du är inte den rodnande typen, men han har förmågan att framkalla nya egenskaper hos dig. Både rodnande pinsamma och underbart fantastiska.
”Ja. Men jag hade faktiskt läst. Jag började läsa, och sen såg jag dig”
”Och sedan ändrades allt” viskar du, osäker på om han hör. Du vet inte om du vill att han ska höra. Han är tyst, kanske hörde han inte. Men så smyger sig ett par trygga armar runt din midja. Hans mörkblå stickade tröja, vars ärmar slutar några centimeter efter hans händer, ser ut som en mörk flod på din ljuslila klänning.
”Ja, sen ändrades allt” andas han i din nacke, och du känner gåshuden sprida sig över dina sköra hud. Du ryser av lycka. Känner du? En rysning vibrerar genom din kropp, för att du är så lycklig. Känner du den? Han pussar dig i nacken, precis där de tunna, skruvade babyfjunen börjar. Du vänder dig om, för hela din insida skriker efter hans mun. Som en magnet dras du till honom. Han luktar svagt av paryfmen du gav honom och tallbarr.
”jag älskar dig” andas du, låter orden kondensera i den dammiga luften ovanför er, innan du ger upp kampen mot magnetismen och pressar dina läppar mot hans. Som att drunkna, känns det. Fast bra. Som att förlora kontroll. Fast bra. Som att bli berusad. Fast bättre. Ni öppnar ögonen och andas egen luft och du ler lite. Ni pressar ihop pannorna och ser in i varandras ögon, drunknar, dränker, ömsesidigt mord.
Vet du varför du är så totalt jävla förlorad? Varför ditt hjärta inte slutar hamra och värka? För att det är han.
Kan du känna hur era hjärtan bultar i takt, i er egen melodi?
Han vänder sig om och drar ut en bok på måfå (medveten om att slumpen ibland för med sig de allra, allra bästa fynden). Du flätar ihop dina fingrar i hans och skrattar, och du pressar hans hand hårthårthårt som om du skulle kunna förlora honom om du tappade greppet. Och åh, vad hans ögon är fina när han ser på dig.
Och åh, känner du kärleken växa inom dig som en vildros?
Känner du kärleken nocka dig, känner du det?
Känner du magnetismen i luften?
Känner du?

[p.s. detta är en fortsättning på DENNA , och den är inte lika bra, jag vet, men jag har aldrig varit kär så ja. bilden är från weheartit ]

hon låg på gatan medan rymdskeppen sände meddelanden genom atmosfären

jag har nytt skärp och nya knästrumpor från lindex och jag älskar dem. har inte mycket mer att visa, nu ska jag gå och drunkna i tyskaplugg och te och bonestittande tills mitt i natten allra helst.

(och ja, jag längtar bortom prestationsångest och prestationer och ångest och vardagsbrus som bedövar och bedrövar och jag längtar bort från regndoftande trottoarer, vill byta ut rymdgeometri och andragradsekvationer mot ljumna vindar och äventyrshjärtklappning. vill känna så starkt att det värker i bröstet, men allt är så otillräckligt här och det suger.)(parentes)(hejdå).

puss på nosen till er alla

sommarlängtan i form av en bildbomb och exakt 173 ord

Jag saknar:

Nakna fötter på barfota stigar, solblekt saltvattenhår och brunbränd hy och ännu flera fräknar, dansa genom hela natten till hög untzuntz-musik, promenader i soluppgång och solnedgång, att känna frihetskänslan sprida sig i magen som sockerdricka, att vara spontan så det smäller om det, att ligga på en väg och bara andas för att benen är cykeltrampströtta, att vakna varje morgon med vetskapen om att man kan göra dagen till vad man vill, att hoppa från bryggor eller stenbrott, att sola på tak, att ta dopp i havet hela tiden typ morgondopp dagsdopp kvällsdopp och mitt-i-natten-dopp, att kunna gå omkring i bara linne och bikini, att stå mitt i allt på konserter och skriksjunga och dansa och hoppa och försöka se scenen över alla huvuden, att dansa i sommarregnet, plocka blommor och torka blommor och se blommor överallt, att ha picknick minst varje vecka, att plocka smultron hallon blåbär jordgubbar, att sitta i fönster och prata, att vakna i sommarstugan med solen strilandes genom gardinerna, att äventyra och utflykta, att vända på dygnet totalt,

att ha sommarlov.

men man såg skiten med

(Livet förändras vart jag än går/och det kommer kanske inte/alltid vara vi två/Bara så länge det finns stjärnor över oss/och bara sålänge våra hjärtan/klarar av att slå)
Hon halkar omkring på den glashala decembermarken med hörlurarna i de frusna öronen, med ögonen ner i marken, allt för att inte halka. Hon mumlar tyst med i Håkans röst. Mumlar tyst med i orden som framkallar gåshud på henne tunna armar (om det inte är minusgraderna som gör det).

(Denna pojken har aldrig riktigt/sett någon i ögonen/och jag förstår om du skulle träffa någon bättre sen/Men månen är död när jag tänker på det/och himmelen är gjord av sten)

Hon halkar uppför en halvbrant kulle, fullt koncentrerad på att inte halka inte halka inte halka. Och hon kommer upp. Hon trampar i en snödriva som är djupare än hon trott och hennes ena fot blir blöt av snön som trillar in. Där på kullen finns en byggnad, det ser ut som ett lusthus ungefär, fast utan väggar. Det är bara som ett tak på pelare. Och hon går sakta fram till byggnaden. 

 (Så många broar jag bränt,/ingen tog mig riktigt över, nej/men jag går inte isär/när jag går med dig)

Varje steg närmre hon kommer de smutsvita pelarna, varje steg, för henne mot något som växer bakom de nakna trädgrenarna som sträcker sig mot den öppna stjärnhimlen ovanför. Det som växer är ett ljus, ett växande sken som dansar sig in i hennes hungrande pupiller vilka slukar det vackra som blir tydligare desto närmre hon kommer.

(Jag vet ett berg dit jag brukade gå/det är så vackert där,/nästan som en tavla/nästan som en tavla över rätt och fel/för man ser gårdakvarnar men/man ser skiten med)
Håkan sjunger för henne och precis när hans spröda röst sjunger: "Det är så vacker där" skälver hennes bröstkorg till, för hon ser hela Linköpings ljus som en exploderande stjärnhimmel nedanför sina smutsiga, kalla, alldeles för tunna converse. Hela hennes synfält är uppslukat av Ljusen. Miljoner ljuspunkter, som penselstänk av den vackraste, mest intensiva färg hon någonsin sett.

(Jag har inga starka armar att bära dig på/jag är inte mycket, inte mycket att titta på/men du kommer aldrig att behöva ljuga igen och/du kommer aldrig behöva se mig ligga död på vägen.)
Hon står mållös och betraktar den förödande vackra världen nedanför henne. Hon kan inte slita blicken från ljusen, och hon känner sig upprymd och uppspelt och uppbruten och upplyst och UPP. Hon känner hjärtat fladdra. Hon känner leendet som hon omöjligt kan styra, hon sjunger högt med i Håkans vackra ord, och hon snurrar runt, var hon än tittar ser hon ljus (utom bakom sig, men så fort ljusen dyker upp i ögonvrån är det som att hon är i himlen igen).

(Så många broar jag bränt,/ingen tog mig riktigt över, nej/men jag går inte isär/när jag går med dig)
Hon vill nästan gråta, för det är så jävla vackert. Och hon känner inte snön som får hennes tår att frysa så förbannat mycket, hon känner det inte. Hon är hög, på livet, på den hisnande känslan i maggropen, på att hon är on the top of the world. Och hon lägger sig i snön och hon ser stjärnhimlen breda ut sig ovanför hennes förvirrade tonårsuppenbarelse, och framför henne är jordens egna stjärnhimmel och hon känner sig lite yr och det snurrar lite för allt är så stort och vackert.

(Så många vänner jag känt/ingen som jag riktigt behövde, nej/jag har aldrig varit normal/bara när jag går med dig/Så många broar jag bränt,/men jag går inte isär/när jag går med dig)

Ja, allt är så stort och vackert. Och hon är ju så liten och obetydlig och ful och förvirrad, men lycklig. Precis just nu är hon så himlahimlahimla lycklig. 

[är så jävla glad att mina goa kusiner bor jättenära utkiksplatsen i Linköping tihihihihi, och är glad att det bara var jag ute vid åtta på kvällen, och är ledsen att jag inte kan förklara och visa precis hur fint det var. inte ens lönt. tänk explosion]

håkis, finaste låten <--- klicka

om evig kärlek och begränsat liv

Det finaste jag vet är kärlek. Och ja, ni kan säga att jag är väldigt naiv och oerfaren som tror så starkt på kärlek, varsågoda. Men jag tror inte att jag är det.
Det finns två stycken, som träffades när hon var fjorton fladdrande år, och han var sjutton. Och sedan dess har det varit de två mot världen. Sedan dess har det inte funnits någon annan.
Hon dog igår. Och fram tills nu, alla dessa sextiosex åren, har han aldrig lämnat hennes sida, hon har aldrig lämnat hans. Den där extremt starka kärleken, den där som kan få en människa att falla handlöst, att älska en människa så mycket att man på sextiosex år inte slutar älska. Det tycker jag är så himlahimla fint.
Farmor blev sjuk när jag var typ två och jag minns henne inte som något mer än en förvirrad tant, har aldrig lärt känna henne på riktigt, jag har bara känt sjukdomen. Det enda minne jag har från när hon var frisk är ett svagtsvagtsvagt minne, (ett sånt det-kanske-är-en-dröm-det-kanske-är-ett-minne-det-kanske-är-en-efterkonstruktion-minne) av att hon sjöng för mig när jag slumrade i vagnen (lilla tummelisa/tappat har sin sko/långt långt bort i skogen/just där trollna bor). Det är sorgligt att vi aldrig fick lära känna varandra, för hon ville så hemskt gärna ha barnbarn, och jag vill hemskt gärna ha en farmor.
Hon blev senil och konstig och till slut (efter att ha försvunnit i skogen och tappat sin sko och kanske kommit till trollna, vad vet jag?) så kom hon in på hemmet.
Och varje dag hälsade farfar på. Varje dag, fattar ni? Några få dagar när han inte var hemma blev det inget besök. Annars, varje dag. Åh, tänk så mycket de upplevt tillsammans. Tänk så mycket farmor det måste finnas i farfars kropp. I hans hjärta.
Det där tycker jag är det finaste som finns. Och det är fint trots att farmor somnade in igårkväll. Jag vill bara trasas sönder för farfars skull, för den smärta han måste känna (fast hon egentligen varit borta i flera år). Jag hoppas han klarar det. Jag har alltid tänkt: När farmor dör kommer farfar inte orka. (men han måste orka).
(farfar gör tvåhundra sit-ups varje morgon och jobbar i skogen hela dagen och han är den starkaste jag vet, och hans äldsta dotter dog när hon var typ tjugo, han är den starkaste jag vet, han kommer klara det här.)
Elsie och Lennart är något av det finaste jag vet.
(Vila i frid Farmor)

som denna låten fast snälla nej

om nyårslöften och förvirring och hjärtan och 97 procent

det känns som att december aldrig kommer ta slut (det har gått så snabbt, det har gått så snabbt, det har gått så snabbt). och det är snart tvåtusenfuckingtrettion, och jag kommer skriva ett nyårslöfte på ett papper (som kommer försvinna) om att jag ska leva livet i år.

precis som jag gjort så många år.

och det kommer sluta som alla andra år också. att jag är för feg för ful för trygg. att jag inte vågar leva fullt ut, inte vågar säga allt jag tycker, inte vågar vara helt mig själv. (varför är jag alltid 97%?).

fast jag kommer ändå skriva lappen jag kommer ändå försöka övertala mig själv.

tror det blir lite bättre varje år ändå.
("hjälp mig falla faila fucka fumla, hjälp mig klättra rätta fixa fånga, hjälp mig leva")

"2012 ska jag minnas. 2012 ska jag och mitt tonårshjärta ha förjävla roligt." (sa jag i januari). det kanske har blivit så också. det har varit ett bra år. jag har kryssat för mycket i min tvåtusentolvlista. men jag ska göra en tvåtusentrettonlista. den ska sitta på min dörr så jag aldrig glömmer den. och den ska vara dubbelt så modig, dubbelt så bra, dubbelt så satsig och tvåtusentretton ska innehålla 100% av den (inte 97%, jag är alltid för 97%). (fastän inget är ju hundra procent.)

mitt tonårshjärta tickar där inne likt en exploderande bomb.
jag vill låta det explodera, eskalera, accelerera, krackelera, invadera, kapitulera, amputera(s).

fast hur ska man hantera,
att explodera?

vet ni, jag tänker bäst på natten. (är det synd, är det bra?)

för låt för virrigt, deppigt, abstrakt, fumligt inlägg fyllt med humörsvängningar sponsrade av tonåren.
idag är ju bra PUSS

En gren trasslar in sig i hennes långa, mörka, skruvade hårtestar. Hennes blick är vild. Hennes ögonlock tunga. Vid hennes smutsiga fötter slingrar sig en kaprifolgirlang, och hon fastar, fångas, kommer inte loss, hon snubblar. Tar emot sig med händerna, känner mjuk jord under fingerspetsarna. Trädkronorna ovanför bildar ett tak, ett ljusgrönt, levande tak som skyddar henne från omvärlden. Det här är den enda verklighet hon känner till, hon vill inte ut i det kalla, hon vill känna sig trygg här, i skräcken som är den hon är. Och hon fortsätter gå, för hon måste.
På skogens labyrintiska gångar. Nakna fötter på barfota stigar.
Dubbla hjärtslag.
Ögonblick.
♣

it's like forgetting the words to your favourite song

"det är som att falla" sa hon och andades ut sin inre värld, lät den kondensera till vattendroppar i den kristallklara natten (likt en svart målning täckt av penselstänk i ljusfärg, omringade rymden dem).
"falla hur då?"
"som att falla utan att veta när man träffar marken, utan att veta hur länge man ska falla eller hur lång tid man har fallit. som att falla handlöst för alltid"
"oj" mumlade han och såg ner på sina svettiga handflator, såg på sprickorna i huden, kände igen att det där var ålderslinjen, det där var kärlekslinjen... "oj" sa han sedan, igen.
"mm" svarade hon och slöt ögonen, log lite blekt.
den kyliga luften letade sig in i hans lungor och vidare till hans hjärta och han kunde känna hjärtat skälva till av köld, men så kände han en porslinsslät hand treva sig mot hans. De flätade ihop fingrarna, lät pusslebitarna förenas, och sedan låg de där på rygg, och tittade på rymden som förändrades varje sekund fast de inte kunde märka något. Det liksom kittlade i hjärteroten.

I've woken up on many floors, but my favourite was yours

Du sitter på biblioteket, bakom hyllor fyllda till bristningsgränsen med dammiga böcker som luktar precis så som gamla böcker gör, den där doften som får det att bubbla i hjärtat och skälva i fingrarna, för kanske, kanske finns det en magisk bok där bland alla grådaskigt likgiltiga böcker, kanske gömmer sig den där boken mitt bland dem. Du sitter i en sådan där nedsutten fåtölj, det är en korgstol med pastellfärgade blommiga dynor och det hänger en naken lampa i taket ovanför. En av det pittoreska bibliotekets alla myshörnor. Detta är din favorit, för här kan man se ut över en stor del av det smått röriga rummet sprängfyllt med ordvingar på fjäderpapper i dammpärmar. Du låter blicken vandra uppför sidan, över ”Bland tomtar och troll”-bokens trasiga gammalrosa pärm, ser ut över biblioteket.
Du ser plötsligt något intressant. Något du aldrig förr sett där på biblioteket. Du ser en människa som är under sjuttiofyra (du har frågat dem som suttit där, och ingen förutom en tioåring har varit yngre). Du ser en pojke, i din ålder, vars blick är fastklistrad vid en gammal, trasig sagobok. Trots att det är ganska långt mellan er kan du se att det är ”Bland tomtar och troll”, fast en med himmelsblå pärm. Ditt hjärta skuttar till, det skuttar till, ditt hjärta skuttar till, känner du? Det tar ett skutt.
Vet du varför?
För han har mörkbrunt, rufsigt hår, som ligger sådär gulligt/sexigt över pannan och lite i ögonen, precis som att han nyss stigit upp ur sängen, och ögonen ramas in av långa, mörka ögonfransar. Du kan se, från din blommiga dyna på din nedsuttna korgstol, att han har sköra ögonlock som vaktar isande blågröna ögon, likt en regnskog som drunknat i ett kristallklart hav.  
Vet du varför ditt hjärta hoppar?
För på hans ljusa men smått solbrända hy, på ena kinden, vilar två födelsemärken, och hans läppar är ljusa och perfekt formade. För han har ett par svartbågade, töntiga, underbara retroglasögon bredvid sig, för att fingrarna som nu vänder blad är långa och har lite nedbitna naglar men perfekta nagelband. För han har flanellskjorta och smala jeans och trasiga converse.
Vet du varför?
För han är så sjukt jävla perfekt, och hans bröstkorg rör sig på samma sätt som vågorna skvalpar på stränderna, där du känner dig så hemma.
Vet du varför ditt hjärta voltar och hickar och brister?
För han tittar plötsligt upp, och ser rakt på dig, rakt i dina ögon, och naglar fast dig där. Han ser rakt på dig. Med de där fina ögonen, och de är ännu finare än du trott först.
Och vet du varför hela du brister, och du tar ett skälvande andetag, kippar efter luft?
För han ler ett snett, men ack så vackert leende, och insikten slår dig som ett knytnävslag i ansiktet, fast det känns så kapitulerande bra.
Det här kan vara början på något nytt, något fumlande men fantastiskt.

[bildkälla]

thursday, i don't care 'bout you, it's friday i'm in love

När solstrålarna framkallar svettpärlor som trillar över ryggen, när ljuset är sådär eftermiddagsgyllene, när himlen är klarblå och sakta övergår i varmare färger. När de där småsmå insekterna, flygfäna, är de enda moln som är nära. När asfalten bränner fotsulorna, när fåglarna drillar vackra melodier, när du inte kan sluta le. (puss på det.)
lalalalalala  (fredag).

”Vad är kärlek?” Hedda tittar på henne, fast besluten att få ett svar. Tilda ler lite snett och betraktar Hedda ett tag. Hon funderar länge, tar många skedar glass. Hedda låter henne, hon är övertygad om att mycket glass leder till klokare tankar (trots hjärnfrys som är en väldigt vanlig biverkning av glass i stora lass).
”Jag har ingen jävla aning. Något abstrakt men fint”
”Som en riktigt bra, modern tavla” smackar Hedda och dreglar ner en bit glass på sin väska, fnissar och torkar upp det med ena fingret. Tilda skrattar lite och säger:
”Ja, som en tavla, Hedda. Sjukt filosofiskt.” Hedda bugar och bockar, och slukar ännu en sked glass.
”Men Tilda?” undrar hon igen.
”Ja, mitt barn, vad vill du mer veta?” skämtar Tilda. Hedda suger av de sista glänsande glasspölarna på skeden, lämnar ett blekt avtryck av mörkrött läppstift på kanten. Sedan säger hon:
”Hur blir man älskad?” Och Tilda svarar snabbt, som utan att behöva tänka:
”Man älskar”

[bajsbajsbajsbajsbajsbajsbajsbajsbjsbajs]