people talking without speaking, people hearing without listening

igår traskade jag och hanna ut i skogen (notera att det var det kallaste jag varit med om på länge) och knäppte ett par bilder. jag har bara redigerat några få än, men fler bilder kommer snart.

p.s. jag såg ett stjärnfall igårkväll påväg hem från elli, och jag lyssnade på "the sound of silence" och önskade det vanliga plus en till sak. och jag önskar så att det slår in, och det var ett fint ögonblick.

vårsommar tvåtusentolv

andra delen av tvåtusentolv:

maj:
var i löderup och gick i shorts och linne samt fotade svalor i svalornas sluttning, åkte longboard mycket, praoade på ekologihuset, praoade på dagis med ronja, det var tjugo grader sommarvarmt, gick kvällspromenad i fantastiskt ljus med hanna, var på esplanaden (loppis) med ellinor ofta och åkte spontant ner till löderup med ellinor över dagen en gång, solade på taket, var med towa och drog omkring mitt i natten och busringde våra vänner, blåste bubblor, var med hanna, var himla social och träffade vänner mest hela tiden. var massa i löderup, mycket bra månad.

 juni:
åkte longboard med lillebror, stack till stenbrottet med några vänner efter skolan en dag, hängde med mina favoritflickor (första gången det var vi alla fyra) i lund, svala följde med till löderup, sprang sex km med mamma men sprang vilse så det blev en mil, solade typ varje dag för det var så fint väder, hängde i källare, slutade sälja kvällsposten (tack och lov), hade skolavslutning och var så jävla glad för det. juni var som juni ska vara, somrig och fin.

juli:
åkte till iona (en liten ö utanför Skottland) på konfirmationsresa från slutet av juni till början av juli, vilket var både fruktansvärt fantastiskt och fruktansvärt förfärligt i olika omgångar. dock var där underbar natur och fick ju se puffins (lunnefåglar), vilket jag velat sen jag var typ tre. konfirmerade mig, var med ellinor, hade rosa dip-dye, hängde med kusinerna i löderup, var på konfafest hos ellinor i nogersund vilket var fett som fan, var supermycket i löderup över huvud taget och levde sommarlovslivet där, träffade såklart siri massa i löderup, hade spontanpicknick med hanna på en otroligt vacker skolgård, kryssade för många saker på min sommarlovslista. hade det förfärligt bra. 

augusti:
min favoritmånad alltså, inte bara i år utan liksom alltid. var i vena (farfars stuga på landet i östergötland) och fiskade kräftor, plockade svamp, fiskade, chillade, plockade blåbär och smultron, spelade fotboll, badade, hade det himla bra med kusinerna och farfar och pappa och lillebror. tittade på åtvidaberg mot aik och åtvid vann tihihih. var i löderup med hanna, var i löderup och gick heldagspromenad med mamma och moster till kåseberga, var vid stens huvud med familjen, åt mycket dyr pizza, var i världens gosigaste och rörigaste cykelaffär, gjorde små utflykter, osv.

fortfarande augusti, men Äventyret med stort Ä fick ha en egen liten bild. stack ju iväg på roadtrip by bike med mina finafina flickor, och det var så galet bra, typ att: ligga på grusvägar och landsvägar och motorvägar när benen blev för trötta, och kolla på molnen som åkte förbi, att bli genomvåt av regn men skratta ändå, att uträtta sina behov i naturen, att äta nutellamackor så mycket att man känner äkta lycka över pestopasta, sätta upp tältet, att somna mitt i natten efter "jag har aldrig" och "sanning eller konka", att vakna tillsammans, att läsa kartan (inte jag dock) för att hitta, att träffa lamadjur, att hitta så fina ställen, att diska i bäckar och sjöar, att aldrig borsta tänderna och äta för mycket godis. att leva livet, åh.
augusti var oförskämt bra.

och ja, när jag ser tillbaka, så var sommarmånaderna årets bästa. var deppig väldigt sällan och levde väldigt mycket. himla bra.

vintervår tvåtusentolv

Här kommer del 1 i min lilla försenade årsresumeé (hur stavas det?).

januari:
firade nyår med familjen i löderup, sålde kvällsposten alla helgmorgnar, var på baskurs på lingvallen med linnea och matilda för att bli gympatränare (lingvallen är för övrigt ett av de bästa ställena på jorden), träffade nya människor, hängde med siri, spelade fotbollscuper, träffade hannah, vinterbadade, hängde mycket med klassisarna, deppade för att jag aldrig kommer få pojkvän (kan tillägga att detta gäller för samtliga månader detta året.). januari var helt ok.

februari:
laget splittrades och jag kände mig tom och förbannad och ledsen, det snöade, jag taggade nya året, var i löderup, fotade med siri, hängde med moa, var deppig och längtade efter att leva, vinterbadade igen såklart, spelade fotboll sista gången med bästa laget, började träna småbarn och träna gympa själv lite granna, träffade towa som jag saknat massa då, tittade mycket på ally mcbeal, fyllde 15.

mars:
fotade extremt lite, men bakade cupcakes obviously, tog ego-pics, åkte till åre med kusin och moster och åkte skidor i en vecka, samt drog till norge en regnig dag, skrev brev, sprang barfota mitt i natten i centrum med kajsa pga lättskrämda, hade ledarmöte, det började lukta vår, var på träningsläger med det 'nya' laget och vi som var kvar från det gamla vilket var himla bra ändå. minns inte mars, läser rakt av från min gröna dagbok jag hade då.

april:
satt på tak, bodde typ i min björnfittsmössa, fotade ronja och hennes pålle, hade picknick bland vårblommorna med hanna, hängde massa med bettan, älskade att det började bli varmt och somrigt, åt frukost ute, var i löderup där det plötsligt blev snöstorm, typ hejdå sommarvädret (april hade lika mycket humörsvängningar som jag i slutet av året), firade påsk, fikade i malmö med hanna och träffade en pedofil, slutade på fotbollen, dansade i regnet, var sjuk jättelänge, åkte till lingvallen för föreningsläger. april var bra.

detta var början av tvåtusentolv. (fatta hur mycket det har hänt på ett år ändå?)

Hejhallå ,
nu är det tvåtusenfuckingtretton ÄR NI TAGGADE?!  jag är tihih. firade nyår ganska lugnt med svala och ellinor, och sedan drog vi till lundagård och såg massa fyrverkerier och pussades och hoppade och dansade på tolvslaget. sen stack jag hem och sov (skönt). osv.

nu ska jag sticka iväg till linnea för att ha en efterlängtar sleepover med bad i deras pool, bastu, hemmaspa, ally-tittande, maffande osv osv SÅ BRA START PÅ ÅRET.
ville bara säga puss och kram och att jag ska göra en årsresumée lite senare.

FET KRAM
ps. vad gjorde ni på nyår? vad har ni för nyårslöften? vad har ni för förväntningar? jättnyfiken! d.s.

men man såg skiten med

(Livet förändras vart jag än går/och det kommer kanske inte/alltid vara vi två/Bara så länge det finns stjärnor över oss/och bara sålänge våra hjärtan/klarar av att slå)
Hon halkar omkring på den glashala decembermarken med hörlurarna i de frusna öronen, med ögonen ner i marken, allt för att inte halka. Hon mumlar tyst med i Håkans röst. Mumlar tyst med i orden som framkallar gåshud på henne tunna armar (om det inte är minusgraderna som gör det).

(Denna pojken har aldrig riktigt/sett någon i ögonen/och jag förstår om du skulle träffa någon bättre sen/Men månen är död när jag tänker på det/och himmelen är gjord av sten)

Hon halkar uppför en halvbrant kulle, fullt koncentrerad på att inte halka inte halka inte halka. Och hon kommer upp. Hon trampar i en snödriva som är djupare än hon trott och hennes ena fot blir blöt av snön som trillar in. Där på kullen finns en byggnad, det ser ut som ett lusthus ungefär, fast utan väggar. Det är bara som ett tak på pelare. Och hon går sakta fram till byggnaden. 

 (Så många broar jag bränt,/ingen tog mig riktigt över, nej/men jag går inte isär/när jag går med dig)

Varje steg närmre hon kommer de smutsvita pelarna, varje steg, för henne mot något som växer bakom de nakna trädgrenarna som sträcker sig mot den öppna stjärnhimlen ovanför. Det som växer är ett ljus, ett växande sken som dansar sig in i hennes hungrande pupiller vilka slukar det vackra som blir tydligare desto närmre hon kommer.

(Jag vet ett berg dit jag brukade gå/det är så vackert där,/nästan som en tavla/nästan som en tavla över rätt och fel/för man ser gårdakvarnar men/man ser skiten med)
Håkan sjunger för henne och precis när hans spröda röst sjunger: "Det är så vacker där" skälver hennes bröstkorg till, för hon ser hela Linköpings ljus som en exploderande stjärnhimmel nedanför sina smutsiga, kalla, alldeles för tunna converse. Hela hennes synfält är uppslukat av Ljusen. Miljoner ljuspunkter, som penselstänk av den vackraste, mest intensiva färg hon någonsin sett.

(Jag har inga starka armar att bära dig på/jag är inte mycket, inte mycket att titta på/men du kommer aldrig att behöva ljuga igen och/du kommer aldrig behöva se mig ligga död på vägen.)
Hon står mållös och betraktar den förödande vackra världen nedanför henne. Hon kan inte slita blicken från ljusen, och hon känner sig upprymd och uppspelt och uppbruten och upplyst och UPP. Hon känner hjärtat fladdra. Hon känner leendet som hon omöjligt kan styra, hon sjunger högt med i Håkans vackra ord, och hon snurrar runt, var hon än tittar ser hon ljus (utom bakom sig, men så fort ljusen dyker upp i ögonvrån är det som att hon är i himlen igen).

(Så många broar jag bränt,/ingen tog mig riktigt över, nej/men jag går inte isär/när jag går med dig)
Hon vill nästan gråta, för det är så jävla vackert. Och hon känner inte snön som får hennes tår att frysa så förbannat mycket, hon känner det inte. Hon är hög, på livet, på den hisnande känslan i maggropen, på att hon är on the top of the world. Och hon lägger sig i snön och hon ser stjärnhimlen breda ut sig ovanför hennes förvirrade tonårsuppenbarelse, och framför henne är jordens egna stjärnhimmel och hon känner sig lite yr och det snurrar lite för allt är så stort och vackert.

(Så många vänner jag känt/ingen som jag riktigt behövde, nej/jag har aldrig varit normal/bara när jag går med dig/Så många broar jag bränt,/men jag går inte isär/när jag går med dig)

Ja, allt är så stort och vackert. Och hon är ju så liten och obetydlig och ful och förvirrad, men lycklig. Precis just nu är hon så himlahimlahimla lycklig. 

[är så jävla glad att mina goa kusiner bor jättenära utkiksplatsen i Linköping tihihihihi, och är glad att det bara var jag ute vid åtta på kvällen, och är ledsen att jag inte kan förklara och visa precis hur fint det var. inte ens lönt. tänk explosion]

håkis, finaste låten <--- klicka

sooner or later, god's gonna cut you down

två instagram bilder (stort jobbigt format, dålig kvalla osv, men det är helt sjukt vad det laggar).(följ mig på instagram om ni har lust, make a poor girl happy typ. emiliaminnie heter jag där (såklart..).

har kommit hem från linköping, har hunnit med stan och fika med bettan, har tittat på friends i min gosiga pyjamas, har ätit julgodis, har varit trött. ska visa lite julklappar imorgon, och kanske knåpar ihop ännu ett inlägg då. hoppas ert julfirande har varit fantastiskt fint. 

ska återgå till friends (för friends makes me smile). 

eskimåpuss på alla 

om evig kärlek och begränsat liv

Det finaste jag vet är kärlek. Och ja, ni kan säga att jag är väldigt naiv och oerfaren som tror så starkt på kärlek, varsågoda. Men jag tror inte att jag är det.
Det finns två stycken, som träffades när hon var fjorton fladdrande år, och han var sjutton. Och sedan dess har det varit de två mot världen. Sedan dess har det inte funnits någon annan.
Hon dog igår. Och fram tills nu, alla dessa sextiosex åren, har han aldrig lämnat hennes sida, hon har aldrig lämnat hans. Den där extremt starka kärleken, den där som kan få en människa att falla handlöst, att älska en människa så mycket att man på sextiosex år inte slutar älska. Det tycker jag är så himlahimla fint.
Farmor blev sjuk när jag var typ två och jag minns henne inte som något mer än en förvirrad tant, har aldrig lärt känna henne på riktigt, jag har bara känt sjukdomen. Det enda minne jag har från när hon var frisk är ett svagtsvagtsvagt minne, (ett sånt det-kanske-är-en-dröm-det-kanske-är-ett-minne-det-kanske-är-en-efterkonstruktion-minne) av att hon sjöng för mig när jag slumrade i vagnen (lilla tummelisa/tappat har sin sko/långt långt bort i skogen/just där trollna bor). Det är sorgligt att vi aldrig fick lära känna varandra, för hon ville så hemskt gärna ha barnbarn, och jag vill hemskt gärna ha en farmor.
Hon blev senil och konstig och till slut (efter att ha försvunnit i skogen och tappat sin sko och kanske kommit till trollna, vad vet jag?) så kom hon in på hemmet.
Och varje dag hälsade farfar på. Varje dag, fattar ni? Några få dagar när han inte var hemma blev det inget besök. Annars, varje dag. Åh, tänk så mycket de upplevt tillsammans. Tänk så mycket farmor det måste finnas i farfars kropp. I hans hjärta.
Det där tycker jag är det finaste som finns. Och det är fint trots att farmor somnade in igårkväll. Jag vill bara trasas sönder för farfars skull, för den smärta han måste känna (fast hon egentligen varit borta i flera år). Jag hoppas han klarar det. Jag har alltid tänkt: När farmor dör kommer farfar inte orka. (men han måste orka).
(farfar gör tvåhundra sit-ups varje morgon och jobbar i skogen hela dagen och han är den starkaste jag vet, och hans äldsta dotter dog när hon var typ tjugo, han är den starkaste jag vet, han kommer klara det här.)
Elsie och Lennart är något av det finaste jag vet.
(Vila i frid Farmor)

som denna låten fast snälla nej