tisdag 19 februari 2013

and if you were a kiss, i know i'd be a hug

Ni går omkring på den våta asfalten, med dimman virvlande runt er, och ambulanssirener någonstans långt bortifrån. Och plötsligt får ni syn på skylten, den där välbekanta skylten.
”Hur hamnade vi här?” fnissar du. Och du vet ju varför. För att benen automatiskt går ditåt. Hans också. Utan att tänka. Den handmålade texten börjar flagna, mintgröna färgflagor böjer sig utåt, som upprivna sårskorpor. Och ni går in på biblioteket, och han håller din hand, och den är litelite svettig, men det är okej, för det är ju han. Han hade kunnat göra vad som helst, och du hade ändå aldrig slutat falla för honom. Det är ju han.
Ni går sakta, tyst, mot det innersta hjärtat av biblioteket. Ni går i smala gångar mellan tunga bokhyllor som sträcker sig upp till taket, mot kristallkronorna. Du låter handen som inte förbinder era kroppar smeka mot bokpärmarna, fingertopparna undrar vad som döljer sig där inne. Vilka historier gömmer sig i de där konkreta sakerna?
Ni kommer fram till de nedsuttna sammetsfåtöljerna. Du släpper långsamt hans hand, låter fingrarna glida utför den, från handleden fram till långfingrets varma spets, och elektriciteten du alltid känner nära honom bultar likt ett extra hjärta i dig, pumpar runt blodet i dina ådror, ger dig näring och hopp och liv. Det gör dig så sårbar, men vet du vad? Det gör dig också så himla lycklig.
”Här” säger du, och pekar på den gamla korgstolen vars pastellfärgade dynor är utbytta mot blekrosa i sammet.
”Det var här jag såg dig första gången” du andas som om lungorna var fyllda av blöt, tung mossa, inser tyngden av dina ord. Tänk om du aldrig gått hit den där dagen. Om du aldrig tittat upp, mött hans förlamande blick. Tänk. Om. Och ditt hjärta värker i bröstet, som ett knivhugg, bara av tanken på ”om”. Han ler mot dig.
”Jag vet” han sätter sig i den, känner på den. ”Det är en bra fåtölj”. Du nickar.
”Den bästa”. Han får det där fundersamma uttrycket, den svaga rynkan mellan ögonbrynen, som en liten skåra i huden, som att det snart ska öppna sig och han ska släppa ut sin inre värld, låta den sippra ut till en liten pöl där på de mörkbruna träplankorna. Du vänder dig om mot bokhyllan. Engelska deckare. Din vänstra hand känner på titlarna som står inpräntade på böckernas ryggar. Undrar vad de vill visa, vad de vill berätta.
”Jag läste tomtar och troll” säger du sedan. ”och du med”.
”Nej” inflikar han, ”jag låtsades bara”
”Jag vet. För att kunna kika på mig” du rodnar och böjer ner huvudet lite. Ett leende sprider sig på dina läppar. Du är inte den rodnande typen, men han har förmågan att framkalla nya egenskaper hos dig. Både rodnande pinsamma och underbart fantastiska.
”Ja. Men jag hade faktiskt läst. Jag började läsa, och sen såg jag dig”
”Och sedan ändrades allt” viskar du, osäker på om han hör. Du vet inte om du vill att han ska höra. Han är tyst, kanske hörde han inte. Men så smyger sig ett par trygga armar runt din midja. Hans mörkblå stickade tröja, vars ärmar slutar några centimeter efter hans händer, ser ut som en mörk flod på din ljuslila klänning.
”Ja, sen ändrades allt” andas han i din nacke, och du känner gåshuden sprida sig över dina sköra hud. Du ryser av lycka. Känner du? En rysning vibrerar genom din kropp, för att du är så lycklig. Känner du den? Han pussar dig i nacken, precis där de tunna, skruvade babyfjunen börjar. Du vänder dig om, för hela din insida skriker efter hans mun. Som en magnet dras du till honom. Han luktar svagt av paryfmen du gav honom och tallbarr.
”jag älskar dig” andas du, låter orden kondensera i den dammiga luften ovanför er, innan du ger upp kampen mot magnetismen och pressar dina läppar mot hans. Som att drunkna, känns det. Fast bra. Som att förlora kontroll. Fast bra. Som att bli berusad. Fast bättre. Ni öppnar ögonen och andas egen luft och du ler lite. Ni pressar ihop pannorna och ser in i varandras ögon, drunknar, dränker, ömsesidigt mord.
Vet du varför du är så totalt jävla förlorad? Varför ditt hjärta inte slutar hamra och värka? För att det är han.
Kan du känna hur era hjärtan bultar i takt, i er egen melodi?
Han vänder sig om och drar ut en bok på måfå (medveten om att slumpen ibland för med sig de allra, allra bästa fynden). Du flätar ihop dina fingrar i hans och skrattar, och du pressar hans hand hårthårthårt som om du skulle kunna förlora honom om du tappade greppet. Och åh, vad hans ögon är fina när han ser på dig.
Och åh, känner du kärleken växa inom dig som en vildros?
Känner du kärleken nocka dig, känner du det?
Känner du magnetismen i luften?
Känner du?

[p.s. detta är en fortsättning på
DENNA , och den är inte lika bra, jag vet, men jag har aldrig varit kär så ja. bilden är från weheartit ]

8 kommentarer:

  1. ursäkta. Ursäkta för att jag kommenterar dina inlägg mer eller mindre hela tiden, MEN DET HÄR VAR JU BARA FÖR FIIIIINT! (ursäkta också för capslocken och överdrivet många i)

    SvaraRadera
    Svar
    1. alltså, man bör inte ursäkta glädjespridaning. toatally not. blir ba svinglad så KEEP IT UP GURL. och tack så myckettttttttttt (förlåt för massa t:n och sådär)

      Radera
  2. Fantastiskt helt och hållet fantastiskt!!! Och så här underbart har jag fått det, när verkligheten överträffar drömmarna. Tack för att du kan sätta ord på det! du kommer också hitta den där killen eller nej förresten du behöver inte hitta(inte leta) han kommer bara vara där tror jag. Hoppas jag för du verkar vara världens finaste tjej! Detta blev djupt?! men tack för bästa bloggen! Kraaam Annie

    SvaraRadera
    Svar
    1. amen åh tack. himla mycket tack, & jag hoppas du har rätt. och verkligen grattis till dig, åh vad fint. TACK för en superfin kommentar!

      Radera
  3. åh, så bra så bra!
    och åh, så fin så fin!

    SvaraRadera

skriv nåt fint så blir jag sockerdrickeglad